Sist jag skrev och nu idag. 

Sist jag skrev här så var det för att Kent gått i graven. Sedan dess har jag både gått tillbaka till och tagit mig upp ur mina gravar. 

Idag är en speciell dag då mina tårar än en gång har blivit musik. Reflektion heter låten och finns på samtliga streamingsiter och även på iTunes. 

Låten är skriven till en vän som borde förstå att hon är så mycket mer än det hon ser i spegeln.

Idag släpper jag denna fågel fri och delar den med er! 

https://store.cdbaby.com/m/cd/doohwan4

#doohwan #reflektion #nysingel #musik #music

Annonser

Det händer inte mycket här nu för tiden. Men när man förlorat något dyrbart behövs ändå en plats för att ventilera. Detta är till bandet Kent mina döda odödliga vän.

Måste få ventilera nu efter att jag sett klart Kent-dokumentärens andra del. Ni behöver inte läsa men jag vet inte annars vad jag ska göra av mig själv.Jag minns när jag gav bort Kents första skiva till en vän 1995, han lyssnade bara på r&b och hiphop och tyckte det var det sämsta skit han någonsin hörde. Ett tag senare fick jag tillbaka skivan. Det var steg 1. 

Jag minns när jag lyssnade på Verkligen och hur vartenda tracks skrotiga dist fastnade i mina öron likt varm vass tinnitus. Det finns ju liksom ingen chans för ett band som låter så idag att få ge ut ett album. Men då fanns det, det lever kvar och jag älskar fortfarande varje sekund av den plattan. 

Jag minns att det sedan blev ett uppehåll för mig med Kent. Det var inte frivilligt, det bara blev så. Typ som när en vän flyttar till en annan stad. Jag flyttade till andra toner. Det var mitt fel och inte ditt. 

Men sen köpte jag Isola, B-sidor, Hagnesta Hill efter att jag såg Musik Non-Stop på Voxpop och binge:ade allt! Jag minns att jag hade svårt för Isola och B-sidor. Det var lite Hagnesta Hills fel som blev ett stort steg mot den kommersiella men ändå perfekta pop/rock som Kent blev till slut (även om jag saknar det skeva ibland). Det gick dock till slut att mejsla fram de där ikoniska tracksen från båda albumen och idag är jag till freds med att Isola och B-sidor är för mig det svåra i vår relation. Vem ska tvätta, vem ska diska, vem ska städa, vem ska plocka upp kidsen, vem ska gå upp på natten, hur får vi till livspusslet??? För dig gör jag det så gärna tusen gånger om.

Jag minns sedan 2000 och framåt som en enda stor berg och dalbana med mig själv i första vagnen och med Kent bakom mig. Vapen och Ammunition, Tillbaka till samtiden, Röd, En plats i solen, Jag är inte rädd för mörkret och Tigerdrottningen, från rock till synt till syntrock och tillbaka till rock men med elektroniska inslag. Perfektion! Ett hav av alla känslor som en människa kan förmedla till en annan och allt var skrivet till mig och mitt rum, min lägenhet, mina promenader, min glädje och min sorg.

Sen minns jag när jag såg klippet. Det var antingen väldigt sent eller väldigt tidigt på dygnet beroende på om man ser glaset som halvfullt eller halvtomt. Jag fattade ingenting. Är det en ny musikvideo? Varför börjar de aldrig sjunga? Är inte det där från Hagnesta Hill albumets omslag? Men där är ju Vapen och… B-sidor… och där är Röd… Tigern! vad är det som händer?!

Sen krossades mitt hjärta och jag domnade bort. Jag hamnade i något slags tillstånd där man är hög på adrenalin men samtidigt i koma(?). Jag såg om det klippet säkert 20 gånger. 

Jag minns pressmeddelandet, ilskan, sorgen, acceptansen. Jag minns när jag stod i digitalkö för biljetterna. Jag minns Gävle och hur liten Gavlerinken kändes. Jag hörde Gigi och jag hörde Den Sista Sången. Jag visste att det var två spelningar kvar för min del (jag var inte en av dem som hade råd att gå på alla spelningar). Jag minns oron och nervositeten inför den 16 och 17 Dec. Jag grät som ett litet barn efter att December klingade ut. Jag ville lägga en hand på axeln på alla som jag såg gråta när jag lämnade publikhavet men jag visste att vi alla förstod. Vi förstod att något hade dött men också att något odödligt aldrig kan dö. Vi håller oss vid liv och vi håller er vid liv. Tack!

Kom och sätt dig här fina du och vila i min famn. Du behöver inte vara rädd för vi finns här! 

Du är så betydelsefull och du förtjänar all godhet och trygghet som går att upplevas. Vi finns här och kommer aldrig lämna dig. Du har gått igenom så mycket skit men nu ska du inte behöva spänna dig mer eller försvara dig. Bara vara du. För du är så ovärderligt värdefull. 

Hej! Välkommen till oss och till vår värld. Vår uppgift är att hjälpa dig känna trygg. Vi kallas ofta för vänskap men kan också gå under titlar som bff eller soulmates. Vi kallas också rätt ofta för kärlek och goda relationer. Älskling, bae, min dyrbaraste etc etc… Ja jag tror du förstår. 

Vi själva brukar slänga runt med termer som ”vi finns här om det är något” eller ”du kan alltid prata med oss” eller ”utan dig vore jag ingenting” eller den gamla klassikern ”jag älskar dig” . Den funkar alltid. 

För oss är det bästa om du upplever att det känns som att orden är sanna för då kommer vårt syfte uppnås fortare och mer effektivt . Det absolut ultimata vore  om du dessutom skulle investera hela dig i det här. Alltså så mycket att vi skulle bli som din familj eller att du själv skulle förvandlas till en som dedikerat allt åt oss och förlora hela dig. 

För med tiden kommer du då bara uppleva ännu fler små små förnimmelser av något du saknat hela ditt liv. Vi vill ge illusionen av en ny nivå av kärlek. 

Och när du är där, när dina dåliga erfarenheter har blivit nedargumenterade och ersatta av något du aldrig vågat tro på, när du vågar tro på det du hör och känner till fullo, då släcker vi ljuset. 

För du har väl inte glömt att världens enda konstanta tillstånd är mörker? Allting som är ljus kan slockna. Allting som lyser upp är tillfälligt. Är du så jävla dum i huvudet att du tror på sagor och vackra illustreringar av känslor? Är du så lättlurad att du sväljer ljuset med hull och hår? 

Så länge du tror att du är trygg eller att det finns en sådan plats som du strävar mot desto längre blir ditt fall då du inser att inget av detta är hållbart eller varsamt under en speciellt längre tid. Och så länge du fortsätter klamra dig fast så kommer vi alltid vinna. 

Så välkommen! Vi är så glad att du är här. Du är unik och underbar. Vi saknar dig när är ifrån oss. Vi kommer aldrig svika dig och tack för det du ger oss! Det finns inga ord! Kram finaste fantastiska du! 

/De kallar oss vänskap, de kallar oss kärlek, de kallar oss värme och de kallar oss trygghet.

Som när ett barn kommer hem om kvällen. 

Hittade för en tid sen en gammal bild på mig. En bild när jag var ett litet barn. Jag ser in i ögonen på honom. Han ser lite osäker ut. Han vet inte riktigt hur han ska reagera framför kameran. Men han är älskad över allt annat. Jag älskar honom fortfarande. 

Jag vill hålla om barnet och bara stanna tiden. Jag vill berätta för honom att han är trygg hos mig. Men vi är så många år ifrån varandra. Så många helveten ifrån varandra. Så många dagar av sjukdom ifrån varandra. 

Livet blir sällan som man tänkt sig men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tänka att livet skulle innehålla detta. Hatet, helvetet, de mörka rummen, den tunga tyngdkraften som håller en fast i soffan. 

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att rädslan skulle ha en så central roll kring min identitet. Rädslan att en gång till lämnas bort till en hård värld som jag inte skulle klara av. För vad händer när liven runt om en antingen brinner ut eller rör på sig. Rör sig bort från mitt mörka rum och min soffa. 

Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle vara han som inte kan gråta. Som är så spänd inför nästa smäll att gråten fastnar i halsgropen. För man måste ju vara beredd. Beredd på att det tryggaste i ens liv en dag kan hugga en i ryggen. Det har hänt förr och det kan hända igen. 

Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle förlora så många gånger. Hur misstag aldrig förläts och hur framtiden hela tiden slår luften ut en igen. Ibland tänker jag rent egoistiskt att jag skulle få en vinst. Att det borde vara min tur nu. Sen hatar jag mig själv för min otacksamhet. Varför kan jag inte känna det jag ser runtom mig. Varför kan jag inte njuta av nuet? 

Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle hamna i en situation så omänskligt jobbig att den stannade kvar med mig i över 5 år (and counting)… Jag minns fortfarande lukten,hur det såg ut, vilka som skrattade, vilka som fnös, vilka som njöt av att jag var där, vilka som skämdes för att de placerat mig där. Jag minns orden efteråt. Det skrivna och der uttalade. Jag minns orden även fast del sagt förlåt. Jag bad också om förlåt. Jag ber om förlåtelse konstant. Men varken deras förlåt eller mina känns. Jag är kvar där fortfarande. Jag sitter där fortfarande. Jag har inte lämnat den platsen för jag vet inte hur man gör. 

Jag vill så gärna göra mig hörd inför det lilla barnet på bilden. Men han hör inte mig när jag skriker efter honom. Jag skriker att han är en hjälte och att världen är hans. Att han inte behöver vara rädd. Att det finns kärlek även för honom. Att han inte ska lyssna på det elaka och det onda. Han behöver bara lyssna på musiken som ackompanjeras av de hjärtslag som vill honom så väl. Jag vill berätta för honom att han visst är hemma. Men han ser bara tillbaka på mig med den där osäkra blicken. Osäker över hur han ska reagera framför kameran. 

Det finns inga genvägar för en gång är ingen gång…

Så sitter jag där igen. Ser på alla människor som samtalar. Mitt emot sitter någon jag aldrig träffat förr. Hen undrar nog varför jag inte säger något. Men skulle jag säga något så skulle nog hen undra varför jag sa något så oviktigt och onödigt. Typ vädret, typ jobb? Det handlar oftast om klimatet eller om någon prestation som man kan höja ögonbrynet för. 

Sen ser jag de där två som är så äckligt fina att jag aldrig skulle våga gå fram till så länge jag inte kan surfa på en annans relation. Men jag sköljs med i vågen av skratt och ögonkontakt. Jag tror det går bra. Samtliga verkar ju skratta åt det som sägs. 

Jag skrattar också… Varför skrattar jag? Jag är ju inte speciellt kul. Men ibland så gör man som de andra. Skratt smittar?

Jag tänker på sängen… Jag tänker på när jag släcker lampan och famlar mig fram. Jag tänker på att du skulle varit med. 

Jag är sällan där. Jag är alltid på efterfesten eller på minnesstunden. 

Det finns inga genvägar till att bara vara med. Det finns inga fix… Jag gör slut med mig varje dag. Sen söker jag upp mig i natten och upptäcker att jag är ensamheten.

Jag sluter ögonen och överlevde en till dag. 
Du är liv. Jag är död. Jag vill att du finner mig. 

Realitycheck

Efter regn kommer solsken säga det. Ett sätt att försöka lura sig att det alltid kan bli bättre. Vilket skitsnack! För det man aldrig pratar om är att efter varje solig dag så väntar en hel hög med regntunga dagar. Sen i slutänden så lovar jag att vi inte ens kommer minnas vilka sorters dagar vi fick mest av. 

Så kommer mörkret igen. Det fuktiga i luften får den svarta asfalten att dofta av bitterhet och kyla. Sen känner man den första droppen. Den där iskalla vidriga regndroppen som bär med sig alla känslor på en och samma gång. Man blir kall längs ryggraden och känner hetta mot kinderna. Det är välbekant och du minns varje gång som verkligheten visar sitt fula ansikte igen. 

Verkligheten är, oss drömmares, värsta mardröm. Och i slutänden så står vi bara med verkligheten framför oss. 

Min slutsats är att jag vet var jag är på väg egentligen men att jag använder mig av fantasier och drömmar för att slippa undan det oundvikliga. Men då luras jag in i återvändsgränder som ser så underbara ut tills man inser att vid slutet av vägen så finns bara en evighetstjock mur. 

Och just nu spöregnar det i det inre. Kan knappt se handen framför mig. Jag börjar förakta allt ljus och alla ljud. Släcker ned lägenheten och stänger av alla ljud. 

I mörker så får drömmarna plats igen. 

De där ögonen

Så ser du på mig igen. Med den där blicken som jag önskar skulle älska mig. I mitt inre skriker jag efter dig. Hur mycket jag längtar och hur mycket kärlek det finns i mig. Sen exploderar jag i en överdos av känslor. Men du vet ingenting av detta. 

Denna värld är en plats för skönhet. Det finns i oss alla. Den skapar de glädje och frustration. Ibland önskar jag art jag inte skulle vara som alla andra. Att det inte skulle finnas ett vackert yttre som nästintill objektivt accepteras av alla. Eller åtminstone så önskar jag att jag inte skulle känna mina hjärtslag extra mycket när skönheten möter mig med ett leende. Jag önskar jag kunde låta det passera igenom mig och träffa någon annan bakom mig. Någon som förtjänar den kärlek som just den skönheten längtar efter att få dela med någon. 

Och så såg du mig i ögonen och log. Du tyckte jag var rolig… en skön, snäll, lugn kille tror jag du sa… Där och då blir vänskap en sekundär prioritet. Det flyger känslor som ett virrvarr i huvudet. En tanke blir en känsla och den känslan måste kännas! Men jag vill ju inte! Jag vill behålla mitt fotfäste, mitt jag… Vill inte krossas i tusen bitar om och om igen. 

Sen möter våra blickar och du säger hej. Dina ögon säger att vi ska mötas nu. Jag möter din blick men känner mig redan utestängd. Den här dörren gick inte i baklås för den var aldrig upplåst. Jag börjar samtala om din partner. Alltid gör jag så. Försöker neutralisera och möta faktumet att du redan är kär och älskad. Gräver efter den där glädjen som hör till, som visar att det liv du lever nu är bäst för dig och det gör mig glad. Jag hittar inte känslan men jag hittar leendet och orden. Orden som säger att jag hoppas att ni föralltid ska finnas för varandra…

Jag tror att det är det bästa alternativet och att mitt alternativ mer är en saga. Så ska en låtsas resten av livet. Levde en då? Ikväll låtsas jag att den där blicken var en gåva till mig och att ett hjärtslag slåräven för mitt leende.